KGBs infiltration bland Lettiska exilgrupper i Sverige under Kalla Kriget

 

Frågorna kommer från Kristoffer i Lund, med e-postadressen .

 

Jag skulle vilja veta hur många letter (inklusive 1a o 2a generationens invandrare) som finns i Sverige.

Ca 1.500 - 2.000 talar fortfarande lettiska av dem som kom med kriget och som föddes i Sverige efter 1945. En ny generation har blivit ingifta till Sverige från Lettland efter 1991 som kompletterar vad som finns idag. Även 3:e generationen talar många gånger också lettiska. Det beror antagligen på kulturarv från ”Den goda svenska tiden” 1621-1702. Sverige gjorde ett demokratiskt experiment med esterna, letterna och liverna ( ca 80 personer talar liviska idag. Estniska kan de förstå klart bättre än finska). Ryssar, tyskar och polacker sade ”Vi har ockuperat er. Ni är våra undersåtar”. Svenskarna sade ”Vi har ockuperat er. Ni är våra medborgare”. Så betedde sig troligtvis svenskarnas civilstyre inte mot de egna. Ester och letter fick skola på de egna språken upp till gymnasium och universitet och ett rättsväsende som varade in på 1740-talet. Då kunde den lettiske bonden klaga på balttysk adel hos konungen av Sverige och få rätt. Slutligen fick letterna Bibeln för första gången någonsin på eget språk 1689. Karl XI skänkte 7.500 riksdaler till 1.500 biblar tysken Ernst Glück översatte. Carl XVI Gustaf mindes även han detta med pengar till 300-årsjubiléet. En första kristna väckelse med pietistiska förtecken kom till på mitten av 1700-talet tack vare detta. Letterna minns många gånger Sverige som en mäktig och vänlig storebror, i mycket ljust minne.

Mot slutet av tsartiden, strax innan 1:a världskrigets utbrott var det 98%-ig läskunnighet i Estland och Lettland. Ett kulturarv som hållits efter.

Ester och letter är de enda som bevarat sina språk i Sverige utan hemspråksundervisning. Det berodde på att så stora och kompletta samhällen aldrig tidigare förflyttat sig till Sverige vid ett och samma tillfälle.Här är exempel på den mest aktiva och ambitiösa hemsidan man kan tänka sig. En inkörsport till letterna i Sverige. Allt på ett bräde: http://lettland.sidan.nu/

 

Fanns det någon
svensk-lettisk förening 1944-91 som Sovjet försökte infiltrera?

Ja. Alla försökte man infiltrera med varierande framgång. Lutherska Kyrkan, Lettiska Nationella Fonden, Daugavas Örnar, Lettiska Centralrådet, Lettiska Hjälpkommittén, Stockholms Universitet (lettiska avd.). Sovjet lyckades i princip aldrig störa letterna i Sverige så att de agerade till Sovjets fördel. Även om KGB visste vad som var i görningen kunde de inte hindra något. Det enda de lyckades sabotera var att letterna genom intern splittring aldrig klarade av att skaffa sig fast egendom i Stockholm. Det skedde ju indirekt så, att letterna hade meningsskiljaktigheter och bara lite krävdes för att få dem i luven på varandra. Gräl ljögs säkert igång, så att säga. Esterna lyckades med att skaffa sig egendom (Eesti Maaja t ex). Fortfarande är detta letternas värsta olycka i Sverige. Ingen naturlig samlingsplats för alla. Ambassaden har ju inte plats för alla viljor. Vem vet? Kanske kan även detta repareras med vänlig svensk hand? Har någon vägen förbi Kunglig Maj?

 

På vilka sätt försökte Sovjet att påverka exilletterna i mer
Sovjetpositiv riktning?

Med metoder så klumpiga att det var dödfött från första början. Projektet var så korkat i sig att det föll på sin egen löjlighet. Tidningen Fosterlandets Röst ( Dzimtenes Balss ) och radiosändningarna var en slags teater. De som utförde denna, märkte man ju var tvungna till det. Det förstod KGB att man märkte. Alltså var skrämsel, indignation, utpressning och hot enda möjligheten, vilket ju repellerar än värre. Det var i princip bara det faktum att man tyckte synd om dem som bodde i Lettland att man brydde sig om stället. Jag ansträngde mig personligen att åka dit för att lära mig tycka om människorna där. Jag lärde mig att inte titta på många saker som bara skulle gjort mig förbannad och sur.

 

Vilken roll spelade Sovjets radiosändningar på lettiska och svenska
(avsedda för människor i exil)?

Den att letter fick anstränga sig inte uppfatta Lettland som vidrigt frånstötande när de hörde skiten. Varje mening andades ljug och man förstod att talarna fått i uppdrag att göra bort sig på detta vämjeliga sätt. En och annan svensk kunde ju bli undrande över vad detta var för något. Var svensken av inkrökt personlighet och hade något slags personliga problem började den kanske fråga sig om någon del av allt detta ändå inte var sann. Man blev ju garanterat deppad på dylik svensk. T ex utrikesminister Sten Anderssons kommentar om att ”Estland är inte ockuperat”. Det officiella Sverige var faktiskt bedrövligt. Titta bara på karta över Norden. Teckenförklaringen rätt på Estland och Lettland. Man blundade.  Men de flesta svenskar som kom närmare såg ju också hur genant allt var. Med stum förvåning, kan man säga att svensken beskådade spektaklet till förnedringen där någon på kryttig svenska försökte förklara sin dynga. Andra letter som besatt tålamodet och fäigheten började analysera och med satir kommentera skiten, till stor pina för KGB.

Jag var i Lettland på turism. Förresten… vad var det för ”turister” då? I princip kom bara de som fördrivits för 40 år sedan. Svenskar gick ju inte in på deras ”valutaaffär” för att köpa bildäck och bära med sig till Sverige. Turister skulle ”guidas”, som ju är brukligt. Ville man inte åka med på de arrangerade utfärderna uppgav man någon krystad anledning. Sedan fick man en ”Ture Sventon” som skuggade en. Det var så töntigt att jag inte förmådde mig se på det trams som försiggick kring mig på detta viset. Bakframma samhället.

Reaktionen var klart kufisk från dessa som höll på med radiosändningarna och Fosterlandets Röst. Jag märkte en tydlig attityd mot mig att ”Lämna oss arsel i fred. Vi är knäppa i huvudet mot Dig. Fattar Du inte det? Låt bli oss!”, tycktes det som. De ville INTE ha kontakt med mig när jag väl var där. De kunde väl tänka sig vilka putslustigheter och dråpliga skämt jag nog kunde kläcka ur mig. De hade INTE humor. Det officiella Lettland då för tiden fick ju spel då sådana som jag kom. Jag gick in på Medicinska Fakulteten någon gång kring 1983 och frågade om jag, då jag ju talade lettiska inte kunde få studera medicin hos dem. Stackars rektor. Jag tror nu när jag tänker på det, att han nog höll på att skita knäck då jag lufsade in oanmäld, räckte hand och pressenterade mig och min idé. Det blev ju såklart inget, men man måste ju pröva tycker jag.

Snarare var sändningarna ett pittoreskt inslag för dem som bodde i Lettland, som hade lärt sig läsa mellan raderna. De kunde få intressant information. Sverige låg ju så otroligt nära. Spill från svensk TV kom från Gotland. Letterna satt upp antenner, KGB rev bort dem. Man var nyfiken. En lirare i Liepaja renoverade två penta-motorer han satte på båten och försökte fräsa iväg mot Gotland. Motorerna stannade och han skickades till lång fängelsevistelse.

 

Hur gick det till?

De som satt och läste upp skiten i radio hade pressats till det. Enligt principen att söker man riktigt länge, kan man hitta någon till att utföra det. Lirk, hot, förespegling om materiell fördel, hållhakar, utpressning, vänlighet, lovord. De som användes på detta sätt av KGB var ofta fogliga och sävliga personer. Sådana personer berättade sällan om sig själva något. Skammen var tydligen så vidrigt djup.

 

Med vänlig hälsning,
Janis Vikmanis, född 1960 i Västerås
tolk, översättare
www.lettiska.se